En fråga som väckt till både diskussion och heta känslor ända sedan antikens dagar är huruvida man kan skämta om allt eller om det finns ämnen som alla komiker borde undvika. Är det okej att driva med handikapp och sjukdom, om ras och sexuella skandaler. När är det roligt och när är det bara elakt. Och, ännu viktigare, väger uttrycksfrihet tyngre än censur?

Många komiker hamnar förr eller senare i blåsväder för något de skämtat om: när Monty Pythons film ”Ett herrans liv” kom ut stod folk med plakat utanför biograferna och när James Corden skämtade om Harvey Weinstein under Golden Globe galan utsattes han för tittarstorm. När den brittiske komikern Frankie Doyle skämtade om Downs syndrom väckte det stor anstöt hos många.

Enligt den brittiska tidningen The Guardian så finns det ett antal faktorer som spelar roll i vad som är eller inte är tabu. Makt, menar man, spelar roll då det inte är lika okej att driva med människor i svaga lägen än de som är starkare i samhället. Val, är ett annat. Om en person gör bort sig offentligt inbjuder det till skämt om denne, än om man gjort något pinsamt privat.