Konstformen att få folk att skratta kallas för komedi och står i motsats till tragedin där man framkallar tårar. Båda har dock samma rötter i det antika Grekland, som så mycket annat, och den invecklade religiösa ritual som med tiden utvecklades till teater.

Definitionen av ordet komedi har varierat genom tiderna men från början brukade man mena alla pjäser och berättelser med ett lyckligt slut. Riktigt varifrån ordet kommer från vet man inte, men det finns naturligtvis teorier. Det grekiska ordet ”komos” betyder festlighet och ”komi” by, så den rådande teorin är att en komedi helt enkelt ursprungligen var en by-fest, vilket inte är någon omöjlig tanke.

På 400-talet f. Kr. verkade en stor pjäsförfattare vid namn Aristofanes i Athen som blev känd som komedins fader. Han var vad man idag skulle kalla en satiriker och drev gärna med de stora namnen i samhällets övre skikt. Ha narrades skoningslöst med framstående politiker och generaler och till och med den store filosofen Sokrates tilldelades en hel del kängor. Publiken kiknade av skratt och stämningarna haglade; om det var någon yrkesgrupp som tjänade storkovan på Aristofanes verk så var det advokaterna som ständigt måste gå upp i rätten för att försvara honom.

Trots, eller kanske snarare på grund av, komediernas stora popularitet så blev denna konstform aldrig riktigt respekterad i det antika Grekland. Precis som idag så rynkade många kultursnobbar på näsan och menade att den enda sanna berättarformen var allvarsam och seriös. När romarna invaderade Grekland på 100-talet f. Kr. så var man dock snabb med att få med sig många komiker då komedin kom att bli den absolut populäraste formen av teater i denna enorma civilisation. Gladiatorspel och djurhetsning i all ära, det var ingenting som roade romare så mycket som en rolig pjäs.

Under medeltiden reste ofta teatersällskap från stad till stad och roade folk på torg och gator med enkla komedier som ofta handlade om aktuella ämnen. Det gällde dock att vara försiktig då den kristna kyrkan inte samtyckte och inte drog sig för att arrestera skådespelare som de tyckte hade gått för långt. Man använde sig också ofta av dock- och skuggteater och även om ämnena ofta handlade om enkla förväxlingsdraman och kärlekshistorior så låg det ofta en god portion samhällskritik gömd mellan replikerna.

1900-talet innebar en stor omvälvning för komedin i samband med filmens uppfinnande och plötsligt kunde komiker bli världsnamn. Eftersom det till en början var stumfilmer blev komiker som Charlie Chaplin och Buster Keaton extremt populära i hela världen, och de fortsatte till stor del den gamla vaudeville och slapstick traditionen. I och med ljudets introduktion kom komedin att bli mer baserad på repliker och fick mer komplicerade situationer. Efter det andra världskriget kom många komiker att underhålla publiken med mer subtila och intellektuella skämt, som till exempel Jerry Lewis och Monty Python gänget.